Eit minoritetsspørsmål til Aetat

Dette er ein tekst eg fann da eg rydda i gamle filer. Han var på trykk i Dag og Tid i 2003 ein gong.

Ettersom feminismen er ute av verda og kvinnene på jobb, er det ei offentleg satsingsoppgåve å få folk med minoritetsbakgrunn ut i arbeid. Kva er da meir naturleg enn at Aetat går føre som eit framifrå døme? I Noreg er det om lag 350.000 menneske som talar minoritetsspråk. Desse språka kan grovt delast inn i tre grupper, skriv Lars Anders Kulbrandstad i siste nummer av Språknytt (nr. 1-2/2003). Det er det samiske språket, som blir tala av opptil 20.000 personar, språk til andre nasjonale minoritetar og dei mange innvandrarspråka.

I Norsk Lysingsblad møter ein menneske med minoritetsbakgrunn hovudsakleg under tre rubrikkar: 1. Forkynning i separasjons- og skilsmissesaker, samt stemningar i farskapssaker, der fuglen er floge. 2. Kunngjeringar frå Føretaksregistret i Brønnøysund av typen ”Enkeltmannsforetak. Firma: Happy Grill. Næringsvirksomhet: Gatekjøkken”. Så langt må ein kunne seie at Lysingsbladet held stereotype fordommar om personar med minoritetsbakgrunn ved like, men det betrar seg på det tredje hovudfeltet, annonsar for ledige stillingar i det offentlege.

I Norsk Lysingsblad nr. 159 frå mandag 14. juli 2003 les eg at Lensmannen i Ringebu treng ein vikar som kan vere politiførstebetjent, og han oppmodar personar med minoritetsbakgrunn til å søkje. Rett føre denne annonsen lyser Aetat Oslo og Akershus ut ei stilling som konsulent, og oppmodar personar med minoritetsbakgrunn til å søkje. Så er det slutt på den offentlege konsensusen, for rett bak Lensmannen i Ringebu skjer det eit språkleg krumspring med minoritetspolitisk konsekvens innaføre den same Aetaten.

Det er Aetat Vadsø som treng ein førstekonsulent, men tru berre ikkje at dette arbeidskontoret oppmodar personar med minoritetsbakgrunn om å søkje. Nei, Aetat Vadsø søkjer heller særskilt etter personar med innvandrarbakgrunn, altså alle andre minoritetar enn samar og kvenar, som det riktig nok er ein god del av i Finnmark. Samar og kvenar som ynskjer seg arbeid i det offentlege, får heller søkje konsulentstillinga hos Aetat Oslo og Akershus, eventuelt vikariatet som førstebetjent hos Lensmannen i Ringebu. Ja, for så kan jo han eller ho som første sak etterforske diskriminering på etnisk grunnlag i stillingsannonsar frå offentlege etatar.

Støvkorn i ruter

(Klikk på rutene for større bilde.)

Hvordan finnene ble så flinke.

Papirpublisert i Bergens Tidende 13. desember 2004.
Se også Finland for en fremmed.

PISA er her igjen, med Finland på toppen av pallen og Norge knapt på poengplass i noen disipliner. Den som vil vite hvordan den finske skolen ble den beste i verden, uten å ta vulgærveien om innvandringsstatistikkene, gjør lurt i å gå 150 år tilbake i tid, til den hegelianske æraen i finsk skole.

I det perifere, russiske storfyrstedømmet Finland, utpint av århundrers svenskevelde, våknet en gryende frihetstrang under innflytelse av de tyske idealistene Fichte, Schelling og Hegel. Hegelianismen ble sterkt inkorporert i det nasjonale frihetsprosjektet og Finlands dannelsesinstitusjoner, skriver Kari Väyrynen i Der Prozess der Bildung und Erziehung im finnischen Hegelianismus (1992). Hegel utviklet selv ingen spesifikk pedagogikk, men den hegelianske ideen innebærer en foredlingstanke basert på ånd, bevegelse og forbedring gjennom fornuft og moral.

I Finland kan ikke den pedagogiske innsatsen skilles fra den nasjonale ideen slik den viser seg i språk, kultur og selvstendighetstrang, like lite som Finlands nasjonale oppvåkning kan skilles fra J. V. Snellmann. Ved siden av den praktiske skolebyggeren Cygnæus regnes Snellman som far til den finske folkeskolen. Arbeidsmoral, egenaktivitet, selvbevissthet og et kritisk forhold til lærestoffet er nøkkelord i Snellmans dannelsestenkning.

En genuin kunnskapsskole.
Den finske skolen har siden Snellmans patriotiske opplysningsfilosofi på midten av 1800-tallet hatt som målsetning å sikre landet politisk og økonomisk selvstendighet. I dag lever faktisk Finland av sitt skolesystem, i og med at stadig større deler av den nasjonale økonomien er basert på såkalt kunnskapsindustri; Nokia var mer enn et heldig øyeblikk.

Ved innledningen til 1990-tallet satte den finske staten seg som mål å utvikle den finske skolen til intet mindre enn den beste i verden, og lyktes med denne ambisiøse målsetningen. Ti år senere valfartet skolefolk fra resten av Norden og Europa til Finland for å se og lære av det landet som utmerket seg med de ypperste resultatene i en omfattende skoleundersøkelse i alle OECD-landene, den såkalte PISA-undersøkelsen av 15-åringenes skolekunnskaper.

Det er disse 15-åringenes utbytte av den finske folkeskolen som legger grunnlaget for det tre-årige gymnaset med avsluttende studenteksamenen. Gymnaslæreplanene er innrettet mot at elevene senere skal kunne studere ved høyere, teoretiske læresteder. Her er universitetene med på å kontrollere kvaliteten ved å holde egne opptaksprøver, samt ved å ha representanter i kommisjonene som utarbeider oppgavene til studenteksamen. Kunnskapssamfunn som det finske bygges stein på stein, med en solid grunnmur på et fast underlag. Det er studenteksamenen en prøvestein på.

Studenteksamenen.
Gymnasets avsluttende eksamen kalles studentskrivningarna. Det arrangeres studenteksamen både vår og høst, men for å få gå opp til disse slutteksamenene, må avgangselevene ha gjennomført og bestått minst 75 kurs fra læreplanene. De flittigste kan ha lest mer enn 90 kurs, mens andre med nød og neppe når 75. Elever som ikke består kurs eller mangler kurs, må avlegge prøve første skoledag etter sommerferien.

Hvert læreemne er inndelt i tre kursnivåer, en obligatorisk del, en fordypningsdel og en utforskningsdel hvor man skal anvende fagets metodikk. Hvert kurs blir avsluttet med karakterbedømning på et solid prøvegrunnlag. Elevene avgjør selv hvilke kursnivåer de vil avlegge eksamen innenfor, men anbefales å avlegge minst én prøve på et mer krevende kursnivå. De må derfor ha et bevisst forhold til lærestoffet for å kunne gi en påkrevd oversikt over hvordan de tenker å dele inn sin studenteksamen.

Prøvene til studenteksamen er delt i fem emner: 1. Morsmålet. 2. Det andre nasjonalspråket, som er inndelt i to nivåer, et langt og et middels langt kurs. 3. Fremmedspråk, som også er delt i to nivåer, et allment, kort kurs og et langt og mer krevende kurs. 4. Matematikk, delt i et langt og et kort kurs. 5. Realprovet, som er en kombinert prøve over samfunns- og naturfagsemner.

Allmenndannelse heller enn nytte.
I tråd med den hegelianske tradisjonens avvisning av rene nytteformål for skolen omfatter realprovet ti emner som er rettet mot allmenndannelsen: 1. Evangelisk-luthersk religion. 2. Gresk-ortodoks religion. 3. Livssynskunnskap. 4. Filosofi. 5. Psykologi. 6. Historie og samfunnslære. 7. Fysikk. 8. Kjemi. 9. Biologi. 10. Geografi. Det er et begrenset antall oppgaver kandidatene kan skrive, og et poengsystem som gjør at de kan kalkulere sin mulige poengsum underveis ut fra hvilke oppgaver de velger å besvare.

Studentskrivningene om våren er de mest omfattende å arrangere, og siden våreksamenene tar til allerede i februar, må avgangselevene melde seg opp senest i november. De som ikke får godkjent sine prøver, får anledning til å avlegge nye prøver to ganger deretter. Beståtte eksamener kan fornyes én gang, med unntak av realprovet, som kan fornyes to ganger.

Skolen har høy status.
Studentskrivningene er en årlig storhendelse i Finland, og mediene viser både abiturientene og oppgavene stor oppmerksomhet. Siden Finland gjorde det så bra i PISA-undersøkelsen som ble offentliggjort i 2001, og enda bedre i den som ble kunngjort på selvstendighetsdagen 6. desember i år, har dette åpenbart medvirket til en fornyet interesse for den finske skolen.

Etter den første PISA-undersøkelsen valfartet europeiske, nordiske og norske politikere og skolefolk til Finland, og mange har vel begynt å pakke koffertene igjen. Det er min påstand at de må bli skuffet om de reiser for å få ta del i et under, for Finlands skolesystem er ikke et under, men en systematisering av arven fra 1800-tallets hegelianske rasjonalisme og åndelige idealisme under 1900-tallets mer pragmatiske perspektiv.

Finske skoler står i en tung kunnskapstradisjon som krever arbeid og system, rutiner og bearbeidelse av rutiner, krav til lærere og elevers arbeid om å oppfylle forventninger om elementær systematikk og disiplin over tid. Så skal det også sies at skole, lærerutdanning og læreryrke har en etter forholdene høy status i Finland, selv om lønningene i industrien kan være høyere også her.

Finland er ennå ikke et land for såkalt progressiv pedagogikk selv om man selvsagt reviderer sine læreplaner. Landet har utviklet og beholdt et velfungerende system hvor lærere og elever ikke er i tvil om hva skoleinstitusjonen krever av dem. Derfor ble nok så vel finske lærere som skolepolitikere forundret over den interessen det finske skolesystemet med ett ble utsatt for fra omverdenen, og spurte lett forundret: - Men hva gjør dere, da?

Det nordiska arvet.

Papirpublisert i Hufvudstadsbladet 20. juli 2002.

Oversatt av Maria Lindh-Garreau.

Det är riskfyllt för samhällen att öppna sin tradition för
impulser utifrån. Men det är också riskabelt att stänga in
sig i fjället med Pia Kjærsgaard och Carl I. Hagen och vara
sig själv nog.

Vad händer med innehållet i begreppet "den nordiska
kulturen" under de demografiska och kulturella förändringar
som Norden nu genomgår? Norden är faktiskt inte den homogena
region som myten om den nordiska kulturtraditionen
förutsätter. Den myt som ligger till grund för ett
självlegitimeringsarbete som 50-årsjubilaren Nordiska Rådet
har utfört sedan år 1952. Sverige har drivit på det nordiska
samarbetet, och är samtidigt det nordiska land som har tagit
emot flest utlänningar de senaste tio åren. I Sverige är
idén om det mångkulturella samhället levande, och i
tongivande sammanhang har föreställningen om det
mångkulturella samhället nästan blivit ideologi.

En oliktänkare är litteraturhistorikern Nils Uthorn, som har
svenska som modersmål och således tillhör en nordisk
majoritetskultur. Han menar att invandringen till Sverige
påverkar hela den nordiska kulturidén (Hufvudstadsbladet
16/4 -02). Det är två centrala punkter som får Uthorn att
uppmärksamma den nordiska kulturen i en tid och i ett
samhälle som har ett mångkulturellt samhälle som politiskt
mål. Det första är att det svenska språket och den
kulturella homogeniteten urvattnas av invandring ? endast
88% av Sveriges befolkning har idag (någorlunda) svensk
släkttavla. Den andra centrala punkten är att Sverige är
Nordens mitt, och att det som händer med Sverige, får
konsekvenser för hela Norden. Här citerar han Arne Ruth i
boken Det moderna Sveriges myter: "En svensk nationalkänsla
som vill undvika chauvinismens fallgrop måste med
nödvändighet intressera sig lika mycket för de nordiska
grannländerna som för Sverige."

Kopplingen mellan Ruth-citatet och Uthorns resonemang leder
till konklusionen att känslan för "det nordiska" som idé och
tradition blir mindre genom invandring och genom en allmän
öppning av den egna kulturen för massiva intryck utifrån
(nordamerikanisering). Den svenska kulturen, språket och
traditionen kommer att mista sin relevans i Sverige och
Norden eftersom invandrare saknar intresse för det svenska
och det nordiska, och eftersom den nationella traditionen
inte tål den globala mediaindustrins press. Det som står på
spel, är alltså inte bara den svenska traditionen, men hela
den nordiska identiteten:

Och det kulturarv, som vi inbjuder [invandrarna] att ta del
av, är vida större än det svenska. Dit hör alltså inte
enbart Bellmann etc. Till vårt samnordiska arv räknas i lika
hög grad Andersens äventyr, Sibelius musik, isländska
ättesagor, Edvard Munchs konst, Mumintrollet och
klättermusen, danskt öl och finskt rågbröd, julbocken och
påskelden och midsommarvakan och oändligt mycket annat.

Avgörande för framtidens innehåll i begreppet "nordisk
kultur" är, som jag ser det, om kulturen ses som öppen och
inkluderande eller exklusiv och inlåst i myter om nationella
traditioner. En påminnelse från Teddy Brunius (Nordisk
Tidskrift 6/93) kan vara på sin plats: "Mycket av den konst
vi beundrar som nordisk tradition, är importerad eller
skapad av invandrare eller konstnärer som kommit till Norden
för att sedan försvinna igen; tyska, engelska, holländska
konstnärer och konsthantverkare som skapar arkitektur, bild,
måleri med motiv från Norden." I den nordiska humanistiska
traditionen slår dessutom inspirationen från mellanösterns
tänkesätt starkt igenom vår kanonisering av kristendom och
grekisk filosofi som de humanistiska vetenskapernas
grundpelare.

I det stora perspektivet är ju alla i Norden invandrare
eller ättlingar till invandrare som en gång följde iskanten
norrut, men det är svårt att relativisera begrepet
"nordisk"; utsmyckningarna av vikingaskepp och stavkyrkor,
den fornnordiska mytologin och islandssagan är inte bara lån
och översättningar av konstintryck utifrån ? det är nordisk
konst och kultur. Men är sådana ingredienser i den nordiska
kulturen något som ättlingar av stora indiska, egyptiska
eller arabiska kulturer önskar identifiera sig med efter att
de invandrat till Norden? Och upplever de det som värdefullt
att deras barn integreras i en nordisk kultur? För att
ställa frågan till invandrare krävs att vi själva upplever
vårt nordiska kulturarv som moraliskt värdefullt,
konstnärligt inspirerande och identitetsskapande.

Det är riskfyllt för samhällen att öppna sin tradition för
impulser utifrån, inte minst om samhället saknar den
trygghet som en stark identitet och självkänsla ger. Men det
är också riskabelt att stänga in sig i fjället med Pia
Kjærsgaard och Carl I. Hagen och vara sig själv nog. Det är
ändå förståeligt om man som danskarna och norrmännen vill
lyfta garden när ens egen identitet och självförståelse har
hamnat i gungning efter årtionden av nordamerikansk invasion
på områden som tradition, moral och tankesätt. Danmark och
Norge har väl inte primärt ett invandringsproblem, men ett
socialt och kulturellt modernitetsproblem, för att inte säga
identitetsproblem.

Detta identitetsproblem gör det vanskligt för invandrare att
identifiera levande nationella traditioner och med en
nordisk kultur som fungerar legitimerande för befolkningarna
i Norden. Det är kanske lättare och tryggare för en irakier
i Sverige att hålla sig och sina barn till en tydlig,
medtagen tradition i mötet med en moralisk och kulturell
kakofoni än att gå omvägen via en otydlig och förvirrande
blandning av svenskt traditionsstoff och mångkulturell
ideologi. Vi bör väl ta reda på vad nordisk kultur och våra
nationella traditioner är och vad de betyder för oss i dag,
innan vi kräver att invandrarna skall tillägna sig dem?

Prisen for prisen.

Papirpublisert i Avisa Nordland i 2006.

Eg hadde eigentleg levert det siste bidraget mitt til denne gratisspalta, men det gjekk redaksjonen hus forbi. Redninga rett før deadline får vere at eldstedottera mi, Katrine i tiande, har skrive eit snusfornuftig skuleessay som eg går god for. Det går som så:

”Ein dag eg gjekk heim frå skulen, såg eg noko merkeleg: Ein gut på om lag tolv år gjekk føre meg på vegen. Ikkje at det var så rart, sidan alle gutar går på vegen når dei skal heim. Det som var så underleg, var ryggsekken hans. Bakpå sekken var det nemleg seks runde lommer med glidelås på, og kvar av dei såg ut til å passe perfekt til ei snuseske. Så kan ein undre seg: Kva skal ein tolv år gammal gut med ein sekk som er laga slik at ein kan frakte med seg snusen sin til skulen?

Snus er eit rusmiddel som påfører brukaren både ”snuslomme” i munnhola, høgt blodtrykk, skadar på skjellett og musklar, sukkersjuke og hjarte- og karsjukdommar. Dette er skremmande fakta, og det er berre ein liten pris kvar dag som leier til slike skadar. I Nordland er det visstnok heile 32 % av gutane på ungdomsskulen som snuser. For å kunne kjøpe snus må ein vere over 18 år, men ingen av ungdomsskulegutane og dei færraste av gutane på vidaregåande er gamle nok til å kjøpe snusen sin sjølv. Løysinga deira er anten å spørje eldre søsken eller å nytte seg av eldre venar til å gjere noko ulovleg.

Ved sida av å medvirke til lovbrot, får snusarane gule tenner, dårleg ande, skitne fingrar og hamsterutsjånad. Ein blir ikkje mykje kul av å ha kul på leppa og sjå ut som ein gnagar, seier no eg, og personleg synest eg at snus er ukledeleg, ekkelt og beint fram urkomisk. Kvifor i all verda vil gutane sjå ut som hamstrar som har lagra all maten sin i overleppa? Eg veit ikkje kva andre jenter på min alder meiner om slike snushamstrar, men eg ville ikkje likt å kysse ein med snus, eller halde han i handa for den del.

Kvifor i all verda snuser da så mange gutar som elles er så opptekne av kva vi jenter tenkjer om dei? Den snuseska gutane forsyner seg av, har tre prisar: prisen i butikken, prisen dei puttar under leppa og prisen dei må betale med helsa. Dei gule tennene, den dårlege anden, dei skitne fingrane og hamsterleppa - trongen må vere sterk når prisen er så høg”, skriv dottera mi. Sjølv er eg kisteglad for at kona mi ikkje har snus under leppa, og får heller tåle at ho har bein i nasen.

Dei siste setningane mine går til Bente som ikkje forstod min ”Skyttargravpoesi” (AN 29/12): Det at du ikkje kunne forstå det eg skreiv om, skuldast at det eg skreiv om, ikkje kunne skrivast om i normalspråket. Korleis skulle du da kunne forstå teksten? Det er eit svimlande poeng: Da du forstod at du ikkje forstod, forstod du meininga med teksten, med andre ord. Med poetiske ord. La oss berre seie som så, at det er ein samanheng mellom det å skjønne og det skjønne i språket. Ein treng rett verktøy, som det poetiske språket er, i møtet med det uforståelege, som til dømes livet er.

Framsteg

Eg følgjer med i norsk politikk så godt eg kan, men lett er det ikkje. Det står så mange TV-kamera og mikrofonhaldarar i vegen.

Det problemet eg skal sjå nærare på her, kan vere like mykje psykologisk som politisk. Problemet er ein manglande vilje til å innsjå at ein er blitt overflødig. Tesen eg vil setje fram, er at forandringar i samfunnet gjer politiske parti overflødige, og då ikkje berre Venstre kvar gong.

Det første partiet som blei overflødig, var sjølvsagt embetsmannspartiet Høgre. Då parlamentarismen blei inn og unionen ut, skulle eigentleg Høgre også ut. Det var Venstre som var den politiske krafta i Noreg på den tida. No skal ein ikkje undervurdere Venstre som reformparti seinare også, men den sosiale uroa etter 1. verdskrig var det Arbeidarpartiet som kunne handsame best politisk. Ikkje aleine, for både Bondepartiet og Nasjonal Samling var politisk representative for Noreg i 20- og 30-åra. Noregs kommunistiske parti fekk også ein plass i sola før det blei vaska bort av Gerhardsens omsutsfulle tale på Kråkerøy i 1948.

Dei samfunnsoppgåvene som stod att å løyse i 1950, var følgjande: å byggje industri og bustadar til arbeidarar, å gjere Noreg sjølvforsynt med mat, å byggje ein utdaningssektor og gjeve studielån til folket, å innføre moms, å finne olje, å seie nei til den europeiske fellesskapen, å avvikle industrien, urbanisere og skape bustadmangel, å gjere Noreg avhengig av matimport, å rasere utdaningssektoren og krevje inn studielåna, og til sist å innføre enda meir moms og smørje kvarandre med oljepengar etter å ha sagt nei til den europeiske unionen denne gongen.

Til dette trongst Ap og Senterpartiet, som tok for seg av industri- og landbruksveljarane, medan Sosialistisk Folkeparti lokka til seg veljarar frå utdaningssektoren. Etter avviklinga av desse sektorane som livskraftige samfunnsområde, var sjølvsagt dei politiske ideane for desse sektorane også borte. Ettersom parti utan samfunns- eller idégrunnlag er overflødige, var dette over og ut for Sf, Sp og Ap.

Nordmenn anno 2006 er sofistikerte forbrukarar som konsumerer fordi ho fortener det og han må ha det. Berre må ha det. No er det urettvist å seie det slik, for me er ikkje berre kalde konsumentar, men også kjenslevare konsumentar innimellom. Det er dette konsumpolitikarane i Framstegspartiet og samvitspopulistane i Kristeleg Folkeparti og Sosialistisk Venstreparti har forstått.

Dette gjer at eg no kan konkludere over dei premissane som er gjevne ovafor: Me kan fusjonere Frp, Krf og SV til eitt parti. Konsumideologane frå Frp kan gjere Noreg billegare 363 dagar i året, medan samvitsfløya med utspring i Krf og Sv spesialiserer seg på tung samvitspolitikk under TV-aksjonane 24. oktober og den 24. desember. Sjølv har eg vore overflødig veljar lenge, det ser eg no, men det får så vere, det også.

Målstyring

Mål-middel-tenkningen kommer fra det teknisk-instrumentelle området i samfunnet, fra industri og næringsliv, og har et gyldighetsområde som er begrenset til teknikken. Det farlige ved å innføre formålsrasjonaliteten i skolen, er at skolen ikke er et teknisk-instrumentelt område, men et sted der dannelse av mennesker skal finne sted. Denne dannelsen må utløse møter hvor vår væren i verden har verdi i seg selv, og ikke bare er midler for andres mål.

Når man tvinger mål-middel-tenkningen inn som overordnet og styrende i alle deler av skolens virksomhetsområder, gjør man pedagogikken og møtet mellom lærer og elev om til teknikk – samhandlingsteknikk, samtaleteknikk, møteteknikk, læringsteknikk, kriseteknikk. Motsetningen til den teknokratiske målstyringen er den utskjelte individuelle praktiseringen, kalt privatiseringen av læreryrket, som uten tvil har sikret det nødvendige mangfoldet av pedagogiske gjerninger.

Læreryrket kan ha likhetstrekk med Sisyfos’ virke i Hades. I Myten om Sisyfos viser Albert Camus hvordan Sisyfos’ straff blir hans lykke. Når Sisyfos kan trille sin stein opp, gå rolig og beroliget etter den ned, fordi han vet at den er der for at han skal trille den opp igjen, så er han lykkelig. I det absurde ved hans liv (eller død) har han ervervet seg en trygg, forutsigbar og meningsfylt tilværelse som han har fullstendig herredømme over – en drømmesituasjon for oss som lever i det 21. århundret.

Lærerne sliter hver dag med liknende oppgaver, og deres skjebne er ikke mindre absurd. Tragisk blir de imidlertid bare i de øyeblikk de blir sin skjebne bevisst som noe rasjonelt, og ikke absurd, som Dag Solstads litterære refleksjonsatleter. ”Sisyfos”, sier Camus, ”kjenner hele omfanget av sin elendige lodd: det er den han tenker på under nedstigningen. Klarsynet som skulle være hans lidelse, fullbyrder samtidig hans seier. Det finnes ingen skjebne som ikke kan overvinnes med forakt.”

Hvem andre er vel så nær en slik absurd frihet fra sine lunefulle politikerguder, enn lærerne, om de definerer dannelsesoppgaven som sin, og tar den på seg? Om de bestemmer seg for foraktfullt å sone straffen etter syndefallet, etter Adams smak på den forbudne frukten fra kunnskapens tre? Hvem andre enn lærerne kan ta denne straffen på seg, og ved det finne den sisyfoske lykke? Men da må lærerne gå foran som samfunnsutviklingens avantgarde, bryte ut av den falske bevisstheten om rasjonalitet som råder, og fortsette å rulle stein. Opp og ned, evig må dannelsens stein rulles, opp, ned, opp, ned –