Det nordiska arvet.

Papirpublisert i Hufvudstadsbladet 20. juli 2002.

Oversatt av Maria Lindh-Garreau.

Det är riskfyllt för samhällen att öppna sin tradition för
impulser utifrån. Men det är också riskabelt att stänga in
sig i fjället med Pia Kjærsgaard och Carl I. Hagen och vara
sig själv nog.

Vad händer med innehållet i begreppet "den nordiska
kulturen" under de demografiska och kulturella förändringar
som Norden nu genomgår? Norden är faktiskt inte den homogena
region som myten om den nordiska kulturtraditionen
förutsätter. Den myt som ligger till grund för ett
självlegitimeringsarbete som 50-årsjubilaren Nordiska Rådet
har utfört sedan år 1952. Sverige har drivit på det nordiska
samarbetet, och är samtidigt det nordiska land som har tagit
emot flest utlänningar de senaste tio åren. I Sverige är
idén om det mångkulturella samhället levande, och i
tongivande sammanhang har föreställningen om det
mångkulturella samhället nästan blivit ideologi.

En oliktänkare är litteraturhistorikern Nils Uthorn, som har
svenska som modersmål och således tillhör en nordisk
majoritetskultur. Han menar att invandringen till Sverige
påverkar hela den nordiska kulturidén (Hufvudstadsbladet
16/4 -02). Det är två centrala punkter som får Uthorn att
uppmärksamma den nordiska kulturen i en tid och i ett
samhälle som har ett mångkulturellt samhälle som politiskt
mål. Det första är att det svenska språket och den
kulturella homogeniteten urvattnas av invandring ? endast
88% av Sveriges befolkning har idag (någorlunda) svensk
släkttavla. Den andra centrala punkten är att Sverige är
Nordens mitt, och att det som händer med Sverige, får
konsekvenser för hela Norden. Här citerar han Arne Ruth i
boken Det moderna Sveriges myter: "En svensk nationalkänsla
som vill undvika chauvinismens fallgrop måste med
nödvändighet intressera sig lika mycket för de nordiska
grannländerna som för Sverige."

Kopplingen mellan Ruth-citatet och Uthorns resonemang leder
till konklusionen att känslan för "det nordiska" som idé och
tradition blir mindre genom invandring och genom en allmän
öppning av den egna kulturen för massiva intryck utifrån
(nordamerikanisering). Den svenska kulturen, språket och
traditionen kommer att mista sin relevans i Sverige och
Norden eftersom invandrare saknar intresse för det svenska
och det nordiska, och eftersom den nationella traditionen
inte tål den globala mediaindustrins press. Det som står på
spel, är alltså inte bara den svenska traditionen, men hela
den nordiska identiteten:

Och det kulturarv, som vi inbjuder [invandrarna] att ta del
av, är vida större än det svenska. Dit hör alltså inte
enbart Bellmann etc. Till vårt samnordiska arv räknas i lika
hög grad Andersens äventyr, Sibelius musik, isländska
ättesagor, Edvard Munchs konst, Mumintrollet och
klättermusen, danskt öl och finskt rågbröd, julbocken och
påskelden och midsommarvakan och oändligt mycket annat.

Avgörande för framtidens innehåll i begreppet "nordisk
kultur" är, som jag ser det, om kulturen ses som öppen och
inkluderande eller exklusiv och inlåst i myter om nationella
traditioner. En påminnelse från Teddy Brunius (Nordisk
Tidskrift 6/93) kan vara på sin plats: "Mycket av den konst
vi beundrar som nordisk tradition, är importerad eller
skapad av invandrare eller konstnärer som kommit till Norden
för att sedan försvinna igen; tyska, engelska, holländska
konstnärer och konsthantverkare som skapar arkitektur, bild,
måleri med motiv från Norden." I den nordiska humanistiska
traditionen slår dessutom inspirationen från mellanösterns
tänkesätt starkt igenom vår kanonisering av kristendom och
grekisk filosofi som de humanistiska vetenskapernas
grundpelare.

I det stora perspektivet är ju alla i Norden invandrare
eller ättlingar till invandrare som en gång följde iskanten
norrut, men det är svårt att relativisera begrepet
"nordisk"; utsmyckningarna av vikingaskepp och stavkyrkor,
den fornnordiska mytologin och islandssagan är inte bara lån
och översättningar av konstintryck utifrån ? det är nordisk
konst och kultur. Men är sådana ingredienser i den nordiska
kulturen något som ättlingar av stora indiska, egyptiska
eller arabiska kulturer önskar identifiera sig med efter att
de invandrat till Norden? Och upplever de det som värdefullt
att deras barn integreras i en nordisk kultur? För att
ställa frågan till invandrare krävs att vi själva upplever
vårt nordiska kulturarv som moraliskt värdefullt,
konstnärligt inspirerande och identitetsskapande.

Det är riskfyllt för samhällen att öppna sin tradition för
impulser utifrån, inte minst om samhället saknar den
trygghet som en stark identitet och självkänsla ger. Men det
är också riskabelt att stänga in sig i fjället med Pia
Kjærsgaard och Carl I. Hagen och vara sig själv nog. Det är
ändå förståeligt om man som danskarna och norrmännen vill
lyfta garden när ens egen identitet och självförståelse har
hamnat i gungning efter årtionden av nordamerikansk invasion
på områden som tradition, moral och tankesätt. Danmark och
Norge har väl inte primärt ett invandringsproblem, men ett
socialt och kulturellt modernitetsproblem, för att inte säga
identitetsproblem.

Detta identitetsproblem gör det vanskligt för invandrare att
identifiera levande nationella traditioner och med en
nordisk kultur som fungerar legitimerande för befolkningarna
i Norden. Det är kanske lättare och tryggare för en irakier
i Sverige att hålla sig och sina barn till en tydlig,
medtagen tradition i mötet med en moralisk och kulturell
kakofoni än att gå omvägen via en otydlig och förvirrande
blandning av svenskt traditionsstoff och mångkulturell
ideologi. Vi bör väl ta reda på vad nordisk kultur och våra
nationella traditioner är och vad de betyder för oss i dag,
innan vi kräver att invandrarna skall tillägna sig dem?